Ja må jag leva!

I maj var det ett år sedan jag satte igång med den här bloggen. Då hade jag löpförbud.

Ändå fick bloggen namnet ”milenunder50″, eftersom min kontaktperson på företagshälsovården var övertygad om att jag skulle kunna åtstadkomma just det. Jag blev så klart smickrad, och startade bloggen, för att möjliggöra för andra att kunna följa min resa, men också för min egen dokumentation.

Hur har det då gått? Inte så jättebra, är väl det ärliga svaret. Ibland blir jag lite arg på mig för att jag kände mig lite smickrad och ville tro att det är möjligt. I vår har jag varit extremt långt från till och med milen under 60, så då har det känts lite surt. Men sen jag satte igång med lågpulsträningen och har gett mig själv ändå mer tid (jag har min storhetstid framför mig!), så finns det iallafall hopp om att klara milen under 60 så småningom.

Stunnelen jag startade bloggen har iallafall följande hänt:
Jag har kunnat börja springa igen.
Jag har köpt mig en cykel!
Jag har inte längre ont i min höft.
Jag har blivit yinyoga-frälst.
Jag har gått en kurs för RunAcademy och lär mig massor av intervaller.
Jag har sprungit Prinsens minne och Midnattsloppet.
Jag tog mig runt GöteborgsVarvet utan att bryta, trots kassa förutsättningar.
Jag har tagit till mig konceptet ”lågpulsträning” och har fått träningsglädjen tillbaka.
Jag har ”lärt känna” en hel hög med härliga inspirerande andra löp- och träningsbloggare där ute, som inspirerar mig varje dag!

Ser man det så är det inte så illa. Det är till och med ganska bra! Det kanske finns ljus i tunneln!

Sol ute, sol inne?

hukHär sitter jag! Eller sitter och sitter, jag kämpar på för att klara den här ställningen över huvud taget. Jag får ha tårna långt ut åt sidorna och gott om plats både framför och bakom, för att kunna hålla balansen. Men jag jobbar på det! Nån gång ibland i allafall. Det ska ju vara så himla bra, det här huksittandet!

Idag jobbar jag. Det är oerhört lugnt och skönt. Jag har musik på för det får man på ungdomsavdelningen. Jag har några böcker som jag tänker fördjupa mig i av och till under dagen och en del uppdrag att slutföra innan dagen är slut. Det går ingen nöd på mig, men det är lite trist att jag sitter i en källare med solen skinande för fullt utanför. Men om jag inte tar fel ska det bli fint i veckan som kommer och jag är ledig på tisdag. Najs!

Jag tog bussen i morse. Kände att min rumpa behövde vila efter cykling igår. Dessutom är det skönt att bara sitta, lyssna på Storytel och andas. Ett andetag in och ett ut.

Igår cyklade jag som sagt till jobbet, för första gången med pulsbälte på. Jag insåg att man faktiskt kan cykla på ganska bra innan pulsen blir för hög, så det tog inte många minuter längre än vad det gjort annars, när jag cyklat. Sen är det ju skönt att inte vara flåsig och svettig när man kommer till jobbet. Det känns som att den sortens cykling blir ett jättebra komplement framöver.

Igår anmälde jag mig faktiskt till Midnattsloppet också! Jag tänker att det är tre månader bort och jag hinner lågpulsträna ordentligt innan det är dags att flåsa backe upp och backe ner i augusti. Ska bli spännande att se hur min träningsstatus är då! Jag ska sätta upp lite olika mål med den här träningen och jag håller på att fundera över dessa för fullt. Ett kan ju absolut vara att genomföra ML, men det är inte något huvudsakligt mål.

Hur som helst är jag fortfarande glad och nöjd med min nya inriktning! Har till och med varit hungrig, kors i taket! :)

This is it!

Tjoho! Jag har lågpulstränat! Och jag har varit glad hela dagen!

student

Igår fick jag boken ”Träna för livet” av Philip Maffetone i händerna och läste raskt igenom mer än hälften. Den är oerhört amerikansk och ni vet, så där lite frälsande. Men jag låter mig frälsas och förföras och testar gärna. Så idag, när jag har varit ledig, hade jag gott om tid att ge mig ut på mitt första lågpulspass. Var hur taggad som helst innan, något som jag inte känt på länge. Har mest känt oro inför mina löppass! Hur jobbigt har inte det varit?!

Hur som haver. Jag tog bilen upp till motionsspåren runt Åstebo och klickade igång klockan. Jag började med att gå, först lite lugnt och sedan allt raskare, som uppvärmning. Sen kunde jag bara inte hålla mig utan var tvungen att börja småspringa för att känna om det alls var möjligt att hålla sig inom pulsspannet (i mitt fall 120-130 bom). Tidigare har jag testat att ligga under 150 och tyckt att det har varit svårt, så hur skulle det här gå?

puls

Rätt bra, visade det sig. Springer man bara tillräckligt långsamt, så går det! Fast då ska det vara slätt underlag och helst helt platt. Så jag hade inte valt en ultimat runda. Jag skulle nämligen springa trail, hade jag tänkt!

Men so what? En stor del av vandringsleden som jag hade valt är oerhört kuperad, stenig, mycket rötter mm, så där gick jag mestadels. Ibland fick jag stanna och hämta andan när den drog iväg och sen kunde jag gå-springa en bit till. Sen kom jag in på lite mer förlåtande stigar och då kunde jag faktiskt springa hyfsat länge innan jag överskred 130.

vatten_stig

Det kändes så himla bra! Jag ska inte säga att det inte var jobbigt alls, för det var det, men så himla lite, så det räknas inte. Jag log nästan hela vägen, sjöng med i musiken (var ju helt ensam i skogen) och kunde flera gånger stanna och ta kort, något jag väldigt sällan gör, även om det händer.

Nästa gång ska jag springa en snällare runda, då kommer jag säkert att kunna springa mycket mer. Min km-tid fick mig att gapflabba: drygt 12 minuter per km! Men det var faktiskt så skönt, för det var otroligt frigörande. Sen säger klockan att jag bara behöver tio timmars återhämtning. Det skulle jag inte haft om jag sprungit ”som vanligt”.

svavar

Nu jobbar jag i helgen, så det blir inte mer löpning, men jag längtar till nästa pass! Måste bli ett på tisdag, när jag är ledig igen. Visserligen kanske jag springer Blodomloppet på onsdag, men eftersom den här träningen inte sliter särskilt klarar jag det ändå. Om jag nu kör, vi får se.

Jag planerar att cykla till jobbet minst en dag i helgen och då kör jag återigen lågpuls. Ska bli jätteskönt! Det var så oerhört längesedan jag kände mig så här peppad och glad!

Bejaka din inre sköldpadda!

Japp. Det tänker jag göra framöver. Jag tänker återgå till en princip som jag har tittat på tidigare och även snuddat vid i min träning, nämligen att fokusera på långsamhet. Att sjunga långsamhetens lov.

Det är väldigt vanligt att löpare (och kanske i synnerhet motionärer) springer våra långsamma distanspass för fort och våra korta snabba pass för långsamt. Jag är i alla fall ett praktexempel på detta. Jag ser också att min puls ofta ligger i ungefär samma spann, oavsett vilken sorts löpning jag har ägnat mig åt. Jag springer för mycket med ”medelpuls”, även när jag ska ut och bara mjuklöpa. Det gör bland annat att min utveckling inte blir som jag hoppas och att det sliter mer på kroppen än vad det bygger upp.

Så det får vara slut på det nu!

Nu har jag läst på igen. Denna gång har jag fördjupat mig i något som kallas MAF (Max Aerobic Function), framtagen av en nisse som heter Dr Philip Maffetone. Kort och gått går det ut på att man ska träna så mycket som möjligt på så låg puls som möjligt. Han utgår från följande modell:
180 – (ålder) = den puls du ska ligga i. Sen kan man modifiera det hela med några pulsslag upp eller ner, men enligt uträkningen ska jag ligga på en puls på 134 som högst när jag lågpulstränar. 134!!! Det är hur lågt som helst! Kan man ens springa då?

Men folk lyckas. Och vet ni vad som händer? Efter en tid (ganska lång, typ tre månader eller så) börjar löpare springa fortare på samma puls. Ofta förbättrar de sig markant. Det beror tydligen på att kroppen vid den här typen av träning bränner fett istället för socker, skapar fler mitokondrier och kapillärer, som gör att kroppen håller bättre och på sikt blir snabbare.

Ah. Intressant! Måste testas, helt klart!

Hur gör man då? Jo, man ska ha störst fokus på att vara ute och länge och springa (och gå) långsamt och hålla sig till sin låga puls så mycket som möjligt. Sen får man gärna köra ett pass i veckan med tempolöpning där fokus och där pulsen får dra iväg bäst den vill.

Jag skummade igenom diverse löpbloggar igår, där åsikterna om lågpulsträning varierade ordentligt, men många är positiva. Sen hittar man alltid någon som tycker att motionärer inte behöver träna så här och har man milen som mål är det helt onödigt. Den åsikten bryr jag mig inte om alls. Vill jag köra lågpuls, då gör jag det. Punkt slut.

inspriationNaturligtvis har jag dammsugit biblioteket på inspirerande böcker!

Vill ni veta mer?

Vanliga frågor om lågpulsträning – Led genom exempel

MAF Lågpulsträning – Ultrajohan kutar

Lågpulsträning – 40 and Fit on Fruit

Bara några av alla länkar och sidor som finns där ute.

Nu förbereder jag mig mentalt på att gå ut och ”springa” i sköldpaddstakt! Rapport kommer!

 

 

Så här i efterhand

Jag har landat nu, men det tog lite tid. Först kändes allt som ett enda stort nederlag. Sen har jag insett att jag faktiskt presterat bättre än någonsin förut – för jag slutförde loppet! Jag sneglade på taxibilarna och på sjukvårdstälten, men jag hoppade inte av. Trots att huvudet snurrade neggo-tankar varv på varv på varv, så slutförde jag eländet. Men aldrig mer. Inte utan bättre förutsättningar. Nästa gång kommer jag inte att anmäla mig ett halvår innan. Jag kommer att efteranmäla eller köpa någons plats OM jag är i grym form. Och har ett huvud som fungerar.

Men vad var det som hände, egentligen? Det är ju inte så att jag inte tränat. Tankarna har snurrat och jag har kommit fram till följande:

Jag har inte tränat nog med distans. Det är grundträningen inför en halvmaraton, trots allt. Den distans jag har gjort har också tränats med för mycket negativ energi.

Jag glömde Dextrosol. Jag hade köpt två paket, men vi hade lite bråttom till starten, så jag glömde att packa på mig ett paket.

Jag hade ingen extra dricka med. Stod i valet och kvalet innan och funderade på en liten flaska med saft, men beslöt mig att strunta i det. En felbedömning.

Jag har inte tränat på att äta i samband med löpning. Jag åt bra innan (ja, faktiskt i flera dagar!!) och före start fick jag i mig både banan och Kexchoklad, men jag borde haft något med mig. Ska testa med nutella på träning! Och såna där Klämmisar som man har till barn, med fruktpuré. Jag ska ALDRIG mer tömma mig så totalt!

Och det avgörande: Mitt huvud. Jag har inte tränat mentalt tillräckligt mycket. Det måste jag verkligen jobba på. Jag låg kvällen innan och rabblade mantran, men de var helt borta nästa dag. Häck, väck, vällingsäck. Nu krävs det en större arsenal än några mantran!

Så nu då? Slutar jag springa? Nej, absolut inte. Men jag måste hitta lust, harmoni och någon sorts Zen. Att kunna känna en njutning i löpandet. Jag har haft det tidigare och kan hitta det igen. Jag måste jobba på både kropp och själ och faktiskt mest själen.
Jag har två lopp inplanerade, båda två nästa vecka. Jag får se om jag springer eller om jag lägger ner och bara fokuserar på mig. Jag tänker inte bestämma mig förrän i sista minuten.

Måste dock bara avsluta med två bilder på mina killar. I går var vi nämligen tillbaka på brottsplatsen och killarna sprang. Storebror var lite osäker först, men kom i rätt stämning när vi väl var på plats och sprang en knapp minut snabbare än året innan. Lillebror hävdade stenhårt att hans hjärna var ”excited”! Det var den genom hela loppet, kunde han sedan meddela. Och han var definitivt en av de gladaste löparna jag såg under hela helgen!

gustav_gv walle_gv

Race Report: GöteborgsVarvet 2016

gv16Ja, jösses, var ska jag börja? Jag har följt Facebookflödet och bombarderats av inlägg fyllda av positiva kommentarer. Det är PB hit och ”Nästa år kör vi igen” dit.

Jag är inte en av dessa. Mitt inlägg på Facebook började med orden ”Fy fan”.

Jag led ett otroligt nederlag. Samtidigt blev det en enorm seger, även om det är svårt att se det så.

Jag ska inte ta er igenom loppet steg för steg. Det blir inget roligt. Men lite kort kan jag säga att det började bra. Jag tuggade på uppför Säldammsbacken, som är lång och seg. Sen körde jag på vidare in i Majorna och upp mot bron. Där tog resan slut. Där lade huvudet av. Där kom de negativa tankarna och de försvann inte.

Tanken med att gå-springa strukturerat verkade bra. Men tyvärr hörde jag inte ett enda pling från appen. I början försökte jag höfta lite och köra själv, men jag gav upp efter några försök.

Kroppen hade nog orkat, men själen gjorde det inte. Jag kämpade fram till en stolpe, resten av låten eller till nästa km-markering och ibland gick det. Ofta inte. Jag fick till och med ställa mig i toakö vid ett ställe! Där försvann flera minuter.

Vid Götaälvbron fick jag smärre panik och insåg att jag säkert hade en timme kvar. Där fick jag lite motivation, för så länge ville jag inte vara ute. Men det spelade ingen roll. Inte heller när jag insåg att jag hade chans på under 2.30 om jag jobbade på bra. För det fanns inte på kartan.

När jag närmade mig första bågen för målgång stod min man där och skrek på mig att jag skulle öka. Det gjorde jag och tänkte att nu fasen, nu skulle jag sprinta in på Slottskogsvallen och över mållinjen. Men så fort jag satte en fot på arenan dog kroppen. Jag fick andnöd och blev tvungen att stanna. Trots att jag kunde se målgången och nästan ta på den kunde jag inte springa. Då började jag kräkas. Flera gånger ville allt maginnehåll upp. Tack och lov fanns där inget. Då var jag övertygad om att jag skulle behöva lägga mig på banan och sedan bäras därifrån. Det var oerhört obehagligt. Jag stapplade mot mål och fyra meter före lyckades jag springa några steg.

Tiden? 2.38. Sämre än sist. Hade jag inte gått på toa eller om jag inte nästan kollapsat på arenan, då hade jag klarat under 2.30. Men men…

Men jag gjorde det. Jag tog mig runt. Men jag gör det aldrig mer. Inte om inte förutsättningarna är oerhört mycket bättre. Jag utsätter mig inte för det här igen. Aldrig mer.

Väl i mål mötte jag upp min man (som sprungit på 2.11 och gjort ett jättebra varv utan särskilt mycket träning), min bror och hans tjej. Då var jag otroligt svajig och hade ingen känsel i ena tummen. Sen stapplade vi upp till Guldheden och åkte hem till min syster. Där drabbades jag av värsta frossan och fick lägga mig på deras soffa under diverse filtar. Jag var tydligen helt vit i ansiktet med en vacker blå ton på läpparna. Men efter ett par glas läsk och några små godisbitar kom färgen tillbaka och jag började bli mig själv igen.

So there you have it. Den mörka sanningen om Göteborgsvarvet när det är som sämst.

vi2

Före. Med hopp om livet. Lyckligt ovetandes. 

Laddar

last_run_beforeJapp. Här står jag i kvällssolen i Skatås, efter sista löppasset inför The Big Event på lördag. Det var kurslöpning med RunAcademy igen och vi som skulle springa varvet fick lite snällare träning för att inte trötta ut oss totalt. Dessutom nyttig sådan inför lördagen. Vi fick nämligen träna på att hålla ett jämnt tempo på en bana på ungefär en halv kilometer. Sen fick vi veta hur fort det hade gått och vilken preliminär tid vi kunde få på lördag. Jag sprang långsammast av alla, men stressade faktiskt inte särskilt över det. Jag höll ganska bra min egen tänkta fart på lördag och är nöjd med det.

Nu gäller det att vila och äta. Jag har nyss klämt i mig en chiapudding på jobbet och inser att, även om jag inte är något fan av chiapudding, så är det helt okej att äta när jag behöver få något i mig snabbt, som också gör nytta. Ska iväg och köpa lite loadingmandelmjölk efter jobbet och sätta igång ett par puddingar på hemmaplan. Ska nog försöka få det till att bli en vana. Det är ju så enkelt!

Sen, på väg till jobbet imorse, tog min senaste Storytelbok slut och jag letade lite snabbt efter något som var lite lagom lättsmält. Vad hittar jag då om inte Kenneth Gysings senaste bok ”Spring dig fri”? Som jag inte ens visste om? Kenneth Gysing skriver krönikor i Runner’s world och är verkligen duktig på att skriva. Han kan vara både poetisk och rolig i ett och samma andetag. listening

Fast någon lysande inläsare är han inte. Han låter lite som Leif GW Persson, lite knarrig och långsam. Men jag tycker egentligen inte att det gör något. Jag har kommit in i det nu och har haft kul när jag lyssnat på hur Kenneth springer sitt livs första ultralopp (Ultravasan) och nu har han precis sprungit i Himalaya. Han är aningens bättre än jag (hahahahahaha), men hans reflektioner kring löpning är verkligen något jag kan känna igen mig i.

Sen pågår ett oerhört viktigt arbete inför lördagen. Listan. The list. Den som ska peppa mig runt hela varvet! Det är ju nästan så att resultatet står och faller med den!

Sista rundan hemma

I söndags tog jag mig ut och sprang min sista tur på hemmaplan före lördagens stora begivenhet. Jag ville ta det lugnt, men ändå göra något matnyttigt, så jag sprang väldigt kuperat och till och med lite terräng. Naturligtvis var det helt galet jobbigt. forest

För en liten tid sedan fick jag det briljanta förslaget att gå-springa strukturerat, från Kari, som ligger bakom den underbara bloggen För skojs skull. Hon rekommenderade att springa 25 minuter och gå fem, men jag undrar om inte 25 minuter just nu är lite länge för mig. Hur som helst testade jag att springa 15 minuter och gå tre under turen i söndags. När jag raskt knatade mina tre minuter undrade om jag verkligen ställt in rätt, för jisses, så fort de där minuterna gick! Men jorå, jag hade skrivit tre minuter i appen, så där ser man.

Jag tänker nog köra så på lördag, hela rundan. Skulle jag mot förmodan känna mig pigg i benen sista biten (mouhaaaahaaaahaaaa), då kan jag ju springa de där tre minuterna också. Taktiken känns bra och det gör att jag har taggat ner lite inför det hela. Fast oj, så det pirrar i magen när jag tänker på det! Jag försöker fokusera på att äta hela veckan och ikväll ska vi köra något specialpass på kursen, inför Göteborgsvarvet. Egentligen står det trail på schemat, men skaderisken är för stor, så det blir lugnare istället. Ska bli kul! Sen blir det bara till att vila och äta.

Jag ser oerhört mycket fram emot att få det här överspelat, faktiskt. Sen väntar både Blodomloppet och Skatås ryggar, med distanser som jag vet att jag fixar utan problem. Fast Skatås ryggar är ju terräng, så det blir en oerhörd utmaning ändå. När alla loppen är klara, då ska jag lägga upp en plan för sommaren. Då är kursen i princip över och det ska också bli skönt, faktiskt. Det har varit jättekul, men jag vill få mina kvällar tillbaka och kunna förfoga över min egen tid och planera därefter.

Oh my GOOOOOOOD!

Bara smaka på ordet: ”Tröskelintervaller”. Tänk sedan på alla poddar du har hört med så där raketsnabba människor som säger att de bara ääääälskar tröskelintervaller på flera kilometer, för de är så jobbiga! Och ger så bra resultat!

Tänk dig sedan att du tittar på en liten film, där en ärtig liten tjej, precis så där raketsnabb som du bara kan drömma om att bli, berättar att i nästa träningspass, då ska du minsann få prova på tröskelintervaller! Springer du med basgruppen (långsamgruppen) ska du springa åtta minuter, vila fyra, sen köra i sex minuter till, återigen vila fyra och sen avsluta med fyra minuter. Du ska springa strax under mjölksyretrösklen – därav namnet.

Jag drömde mardrömmar natten innan. Jag frågade min bror om det verkligen skulle vara bra för mig att köra det passet, för jag mår ju så dåligt nu. ”Skärp dig” tyckte han. Jaha, tack för den.

Jag åt faktiskt innan. Jag kunde det! Sushi och våfflor, dock inte ihop. När jag väl fått i mig ett par våfflor fick jag ett sms från brollan, som låg i ett mörkt rum med migrän. Jag tror att jag kallade min bror vid diverse svärord där och då, men kunde sedan glädjas åt att en bekant, som visserligen har ont i en fot och som dagen innan hade slutat springa för tid och evighet trots allt beslöt sig för att komma.

troskelOch vet ni vad? Jag överlevde. Men fy saaaataaaaan, vad jobbigt det var! Naturligtvis sprang jag för fort i början. Det är helt otroligt. Man lägger iväg och tycker att det här går ju riktigt bra! Man ligger på en nivå då man är anfådd, men benen är ganska pigga ändå. Så känns det i ungefär 90 sekunder. Sen börjar andningen bli allt tyngre och benen likaså. Nån ropar: ”Fem och en halv minut kvar” och jag bara vet att jag kommer att dö när som helst. Lugnar tempot något, men ack, så tungt. När visselpipan blåser är det det mest fantastiska ljud jag någonsin hört.

Så kommer en av ledarna, som jag pratat med innan och beskrivit min rädsla och high five-ar mig. Jag erkänner att det gick för fort och hon säger ”Men nästa gång ska du bara springa i sex minuter! Du klarar att hålla tempot! Det vet jag!”

Faktum är att jag gjorde inte det. Jag gick lite, men bara lite. Sen sprang jag fort igen och jag erkände aldrig för henne att jag inte klarat det. Jag high five-ade igen och skämdes lite. Men sen sprang jag mina sista fyra minuter och sen var det klart. Jag klarade mitt livs första tröskelintervaller!

Så här efteråt tänker jag ”Oj, så roligt det var!” Men i ärlighetens namn var det galet jobbigt. Jag slet som ett djur och blev omsprungen hela tiden. Jag fuskade, men bara lite. Men ändå är jag nöjd. Endorfiner is good shit, för jag var hur sprudlande som helst när passet var klart. Men sen har jag sovit dåligt, så det är lite tungt idag.

Extra roligt var att min kompis, som kastat in löphandsken dagen innan, var lika sprudlande hon!

”Men älskling, tror du inte att jag märkt något?”

Exakt så sade han, min man. Jag gick tårögd i lördags och städade mig halvt fördärvad, med hjärtklappning och frossa. Jag har fått inse att hur jag mår inte handlar om enstaka händelser, utan att jag blivit ordentligt deprimerad. Jag brukar äta antidepressiva, men har kunnat hålla mig till att äta väldigt lite. Men nu har jag fått öka och väntar på att det ska kicka in. Jag har försökt bespara min man det här och istället försökt vara glad och käck, men nu gick det inte längre. Och han blev inte överraskad. ”Du har varit låg sedan vi var på Fuerte Ventura”.

Kärlek, alltså. Han hade inte vågat säga något, för han ville inte göra det värre. Men vi pratade lite, så mycket vi hann (skulle ha kompisar på middag) och det kändes lite bättre. Sen har det ändå varit tufft i helgen, men jag är ändå rätt nöjd.

Solen har strålat, det har varit varmt och vi har mest varit ute. Killarna har fått nya cyklar och jag har jobbat i trädgården. Men igår kände jag ändå att jag var tvungen att gå ut och få till någon sorts långpass. Så trots att jag ätit lite dåligt tog jag med mig två små vattenflaskor och gick iväg. Jag tänkte att om jag börjar med att gå, då slår jag an en ton som kan funka. Att jag inte måste springa hela tiden. Jag försökte sedan också att faktiskt springa i uppförsbackarna och hellre stanna efter, så att det skulle kännas lite gott i huvudet.

sixteenOj, så varmt och tungt det var! När det ibland kom en vindpust eller vägen var skuggig njöt jag, men annars fick jag jobba hårt. Men sexton kilometer blev det. De sista var extremt långsamma och med många och långa gåsträckor, men det kändes rätt skönt ändå, att ha klarat så pass långt, om än inte löpandes. Jag önskade ju verkligen att jag skulle orka springa hela GV, men det blir inte så. Det blir återigen ett ”bara ta sig igenom”-pass och egentligen gör det mig superledsen. Jag ville verkligen! Men hellre det än att ställa in, antar jag. Jag konfronterar mig själv ibland och frågar: ”Ska jag sälja min startplats?” Men jag brukar faktiskt svara nej på den frågan.

Nu vilar jag i ett par dagar. På onsdag är det tröskelintervaller på RunAcademy och dem är jag skiträdd för. Sen tänker jag springa hem från jobbet på fredag och sen ta en sväng i skogen på söndag. Det är ett schema som jag tänker borde kunna hålla.