Huvudlös träning

headlessIgår spelade min storkille sin första fotbollsmatch. I ärlighetens namn var det stundtals jättetrist att titta på, men jag upptäckte att det fanns ett litet utegym vid ena kortsidan av fotbollsplanen, så jag passade på att köra lite försiktigt. Jag var inte träningsklädd och hade ett styrkepass planerat idag, så det blev mer testträning än faktisk styrketräning. Men det var kul ändå.

Dock var det lite svårt att ta kort och träna samtidigt. Jag blev liksom halshuggen…

Men idag har jag kört som bara den i gymmet med en kollega. Gissa vem som kommer att ha ont i överarmarna imorgon… Trots att det var core på schemat lyckade jag få till flera övningar som krävde rätt mycket av armarna. Det är kul när man hittar övningar som ger lite extra för andra delar av kroppen, även om det var bålstyrka som var fokus.

Och ikväll ska jag ut och lågpulslöpa igen! Tjoho!

Sagan om hur en gympapåse förändrade en hel dag

”Fan! W har glömt sin gympapåse hemma!”

Vi hade haft lite bråttom på morgonen och jag missade att han inte tog med sig påsen med träningskläder. Hm…

Jag hade tänkt att få mig en lugn tur med buss istället för att cykla, efter att ha jobbat en intensiv helg. Nu kände jag att jag behövde åka till skolan först. path

Omprioritering one two three… Innan jag vet ordet av sitter jag med påsen i bilen och kör till skolan. Jag lyckas smyga in, hänga upp påsen och smyga ut utan att några söner ser mig. Sen parkerade jag bilen en liten bit bort, där den kan stå över natten. Sen gick jag till jobbet. Det är ungefär sju kilometer och min lugna bussresa får stryka på foten.

Och tur var väl det. Att få gå i rask takt genom underbara Skatåsområdet (en lång sväng på Åttan), möta motionärer i alla åldrar och känna doften av höstens intåg – det gjorde inte ont. Jag lyssnade på en deckare på Storytel och njöt till fullo. Jag hann inte ens till jobbet förrän min fitbit rasslade på armen och indikerade tio tusen steg. Med andra ord kan jag med gott samvete sitta och åka buss ikväll och sedan ge mig sovmorgon imorgon. För då är jag ledig!

Kan dock meddela att min räddningsmanöver var helt i onödan. Klassen har gympa nästan med en gång på morgonen. Jaha. Tack för den.

 

Glad så som fågeln i morgonstunden

happyJag hade planerat följande:
Gå upp i vettig tid (inte efter nio), äta en ordentlig frukost, klippa ut tyg till ett par byxor, börja sy och sen springa en ganksa lång runda i skogen i lågpuls-style (dvs mest gå, hahaha) och sen hämta barnen.

Så här blev det:
Sov till efter tio (!!!), gick upp och åt lite lagom, sydde kuddöverdrag (vad hände med byxorna?) och sen hämtade jag barn. Väl hemma sydde jag klart, städade och innan jag visste ordet av var klockan över fem och min man var fortfarande inte hemma. Då drog jag på mig löparkläderna och tänkte mig en liten runda på några ynkliga, men platta, asfaltkilometer. Då ringer svärmor. Tjoff, så hann klockan bli över sex innan jag kom ut. Då hade det varit lätt att lägga ner, men jag gav mig ut och sniglade mig glad i hågen runt 2,5 km. Inte mycket, men vadå? Det blev veckans tredje pass och jag tror minsann att jag faktiskt kan springa lite längre innan pulsklockan protesterar. Ett litet, men dock, framsteg! Och framsteg är glädjande, så väl hemma såg jag ut som en glad smurf, med lätt lilafärgat hår (det kommer att bli mer normalt efter ett par tvättar).

Jag har tränat lite varje dag den här veckan och efter förra veckans totalvila är det så himla skönt! Det har inte ens känts som att jag har tränat, det har bara rullat på. Idag har jag gått ett par kilometer till jobbet och imorgon blir det cykel. Dock lyser styrketräningen med sin frånvaro, men jag ska se om jag får till något ikväll. Höfter och core behöver stärkas, that’s a fact. Här ska det inte bli några skador!

Solen skiner ute och det är svårt att inte vara nöjd med tillvaron som den är just nu. Trots tusen saker som jag inte hinner med, så mår jag bra just nu. Jag hoppas att det är samma med er där ute!

”Vet du vad jag har gjort?”

Kollegan slår sig ner med ett leende på läpparna och glittrande ögon.

”Nej, vadå?” frågar jag, nyfiken till tusen.

”Jag sprang i torsdags! TRE kilometer! Utan att stanna!” Lyckan är total. ”Sen sprang jag igår också, men då blev det inte lika långt och jag vilade massor.”

”Shit, vad kul! Hur kändes det i knäna?” (Kollegan har problem med sina knän och slarvar med sjukgymnastiken.)

”Lite trött i benen, men annars bra!”


Vi har ätit lunch ute och är på väg tillbaka till biblioteket. Utanför sitter en annan kollega och äter en smörgås i solen.

”Du Åsa, jag glömde ju säga – Jag sprang ju Hyde Park!”

”Nej men, vad härligt! Hörde också att du sprang milen nyligen?”

”Jo, men det gick ju inte fort. Jag kör på din linje, med låg puls” Hon ler och man verkligen ser hur nöjd hon är.


Jag skickar ett sms till mamma.

”Ska vi köra ett lågpulspass på onsdag?”

En liten stund senare får jag svaret:

”Perfekt! Vill gärna berätta att jag just kommit in efter ca 4 km lågpulslöpning. Så onsdag passar Skitbra!!”


vantanstiderPlötsligt springer alla, känns det som. Och jag har nästan inte sprungit något alls på evigheter. Fast jag gläds verkligen åt att löpningens evangelium sprids. Att se lyckan i ögonen hos familj och vänner och veta vad gott det gör. Men min egen frustration har ju vuxit, så klart.

Men nu har jag faktiskt sprungit. Lågpuls, två dagar på raken. Och igår kändes det som att pulsen var mer stabil. Det tog lite längre tid innan den gick upp och jag kunde springa lite längre innan jag nådde mitt tak. Dessutom har jag cyklat i två dagar, även då med låg puls. Men ikväll blir det styrka. Ländryggen protesterar efter cykelturerna.

Livet är faktiskt ganska härligt, i alla fall stundtals. 🙂

 

Tiden går

Det har gått en hel vecka sedan jag skrev sist. Då vet jag att jag har tränat lite för lite… 🙂

Jag har varit gräsänka i nästan en dryg vecka. Ensam med två barn brukar gå bra, men min lillkille har en ”fas”. Det är lite tungt att vara sju år, tror jag. Så vi är trötta, han och jag, och hamnar ideligen på kollisionskurs. Då hade jag behövt gå ut och springa, men tiden har fyllts med annat. Så här i efterhand ett tecken på felprioritering, men vad göra nu? Lära av sina misstag, kanske?

Jag ser framåt nu igen. Cyklade till jobbet och tog mig en sväng till gymmet innan jag skulle börja. Plockade fram TRX-bandet för att benträna, men kände mig orkeslös. Ett set av övningar var allt jag kunde åstadkomma. Insåg att jag under flera dagar slarvat med mat och därför inte hade någon som helst energi. Bara att packa ihop, klä på sig och sen gå och handla. Nu har jag ätit av och till hela dagen och känner mig visserligen trött, men på rätt spår. Om ett par timmar blir det cykeln hemåt och imorgon kommer den ömme fadern hem igen. Skönt!

Med solsken i blick

sunshine

Kollegan skickade ett sms att hon hellre ville springa på m0rgonen än styrketräna. Jag kunde inte annat än att hålla med, men kände samtidigt att min tid inte riktigt räckte till. Fast styrketräna ville jag faktiskt inte.

Jag bytte om och packade ner arbetsstassen i en ryggsäck. Så tog jag på pulsklockan och med stavarna under armen gick jag till bussen, åkte några hållplatser och gick sedan i strålande sol 7,5 km till jobbet. Det var HELT FANTASTISKT!

Nu sitter jag, trött i kroppen och hög i själen, mätt och belåten vid skrivbordet en liten stund. Klockan är fem över ett och jag har redan gått över 14.000 steg. Snart ska jag kliva på bokbussen och sitta på rumpan i flera timmar. Men vad gör det?

Det allra roligaste är att jag hade nästan exakt samma km-tid efter dagens promenad som jag hade efter gårdagens löptur. Hahahahahaha!

Livet är faktiskt ganska härligt, eller hur?

Vad är träning egentligen?

greyhoodieVar går gränsen för vad som är träning? Är det bara träning om man byter om? Eller om man blir svettig?

Jag försöker ”träna” varje dag. Förra veckan fylldes av cykling, styrketräning, löpning, yoga mm, ihop med att fitbit-armbandet så gott som varje dag mätte över tio tusen steg.

Sen kom söndagen. Då var jag oerhört trött efter att ha varit på fest kvällen innan och inte kunnat sova ordentligt. Jag hade tänkt att jag skulle få mig en löptur, men orken räckte bara inte till. Jag tyckte inte att jag gjorde just något alls, men fick ändå ihop ca åtta tusen steg. Men är det träning? Sen lade jag mig på golvet och gjorde lite hamstringsrehab (prehab?) eftersom jag har lite känningar i höger baksida lår. Träning?

Jag har bestämt mig för att begreppet ”träning” får vara lite flytande. Ligger jag på golvet i fem minuter och gör lite osvettiga rehabövningar utan att vara ombytt, då räknas det. Jag gör det för min kropp – därmed är det träning. Vardagsgåendet är också någon sorts träning. Jobbar jag helg står och går jag mer eller mindre non-stop. Jag tränar inte medvetet, men är bra mör i benen (och ryggen) när jag kommer hem.

Så nu, när jag vill göra något träningsrelaterat varje dag, då räknas 10×3 hamstringsövningar på respektive ben, ihop med en ganska ambitiös stretch. En jobbhelg kommer också att godkännas. Så det så.

Trött och pigg på samma gång

Förra måndagen började jag jobba igen och sedan dess har jag bara varit ledig en dag. Idag, när jag är på dag sju på raken, (och jobbdag elva av tolv möjliga) är huvudet inte sitt allra skarpaste. Men jag ser fram emot två lediga dagar nu! Och är glad att jag inte är neurokirurg eller något annat, för då hade risken varit stor att jag gjort fatala misstag.

headstandMin träningsstreak fortsätter. I onsdags körde jag ett cirkelpass med en kollega och avslutade med lite huvudstående. Hon hade inte stått på huvud på många år och blev jätteglad när hon kunde. Så klart!

Igår tog jag mina gåstavar med till jobbet och gick sedan ca 8 km i skog och mark i rask takt. Solen sken och jag var egentligen inte klädd för träning, så svetten rann, men vad gör det? Skönt var det iallafall.

Idag har jag cyklat med barnen till skolan och sedan vidare till jobbet. Sen väntar en cykelmil till för att ta mig hem, plus att jag kommer att behöva vara på benen ganska mycket idag. Det gör väldigt gott! Trött är jag ändå, men inte lika trött som jag tror att jag varit annars. Stundtals är jag galet pigg och med massor av inspiration, men kvällstid fullkomligt dör jag i soffan, när jag ska försöka vara lite social med min man. Stackarn, han får inte mycket kvalitetstid med mig just nu.

Jag är övertygad om att jag hade varit otroligt mycket tröttare om jag inte tränat något de här dagarna. Nu hoppas jag bara att jag hinner med lite träning också i helgen, då allt annat ska hinnas med. Men får jag inte till det – vad gör det? Men ett yogapass hade suttit bra och jag vill hemskt gärna springa lite också.

Hur som helst – helgen är på väg! Ha det gott, alla där ute!

 

Tränings-streak

Just nu är det lite mycket träning. Fast det är kul, för det bara blir så, jag jagar inte efter det. Så här har veckan sett ut hittills:

Måndag: Cykla med barnen till skolan och sen ensam tillbaka hem. Efter någon timme cyklade jag en mil till jobbet, styrketränade (med TRX-band) och på kvällen cyklade jag hem. Jag kan lugnt säga att det kändes lite överallt i hela kroppen.

Tisdag: Lågpulsträning-ish, en knapp timme. Cykling till och från fotbollsplanen (där sonen tränade, när jag sprang).

Onsdag: Cirkelträning – har dock inte skett ännu. Kommer att bli fokus på bålen.

turkosSom sagt, jag sprang igår. Det var första passet på en månad ungefär. Jag blev ju sjuk, vilade extra länge och sen tog det på krafterna att börja jobba. Men nu hade jag en timme när min store kille tränade fotboll, så jag tog mig en lågpulsrunda under tiden.

Eller lågpuls och lågpuls. Jag lämnade pulsbandet hemma med flit, för jag ville inte känna mig stressad eller låst. Jag ville behålla den där sköna känslan jag har och beslöt att springa på känn. Hålla fokus på att andas genom näsan och hålla extra lågt tempo. Ändå blev det högre än när jag kämpat med lågpulsträningen i sommar, men jag lät det vara. Ibland gick jag, när andningen blev ansträngd, men i huvudsak kändes det bra. Jag tänker nog fortsätta så ett tag, innan jag plockar på mig själva pulsbandet igen, för att kontrollera hur jag ligger till.

Jag läste hos hopihopi att hon också testat lågpuls och det gjorde mig så glad. Hon har visserligen testat innan och gett upp, men kanske har jag inspirerat henne att testa igen? Det ska hur som helst bli roligt att se hur det går. Just nu upplever hon samma frustration som jag gjort i sommar, att man inte kommer någonstans alls förrän pulsen går upp. Jag har läst att det kan bero på att man tidigare tränat för anaerobiskt och att det är svårt för kroppen att svara på den aerobiska träningen och att det därför tar lite extra lång tid att anpassa sig. Samtidigt kan det ju vara så att man kanske har ett virus i kroppen. Å andra sidan tycker man ju att det bör bryta ut när man tränar, men kanske tränar man på för låg nivå?? Inte vet jag. Intressant är det hur som helst och svårt att bibehålla inspirationen när det blir så svårt att hålla sig inom rätt pulsspann.

Hur som helst kändes det rätt bra igår och det var oerhört skönt att komma ut i spåret igen. Nu hoppas jag hinna med en tur till i veckan, men tar lite en dag i taget. Det blir som det blir.

”En anorektiker som syr sina egna underkläder”

Det blev jag kallad i somras. Inte face to face, men någon sade så om mig, till min man. Ni förstår kanske att det inte var menat som en komplimang. Omständigheterna kring detta uttalande behöver vi inte gå in på, men det är ändå så att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta.inthegym

Jag tror att detta påhopp grundar sig på följande saker (när det gäller min person):

  • Jag tränar
  • Jag syr
  • Jag råkar ha den dåliga smaken att ibland posta om detta på Facebook/Instagram
  • Jag vill gärna inspirera till träning, då jag vet vilka positiva effekter träning har. Inte bara på kroppen, men kanske ändå mer mentalt. Därför händer det att jag pratar om träning och tipsar
  • Jag inspirerar gärna till sömnad också
  • Jag vilar genom kreativ och/eller fysisk aktivitet
  • Jag ser semestern som ett ypperligt tillfälle att hinna med båda mina intressen.
  • Jag är smal

Jag vet inte vilket som sticker mest i ögonen.

De som följer mig här vet att jag stundtals får ångestattacker, att jag har en depression och att träning bland annat är ett sätt för mig att självmedicinera. Att jag kan springa bort min ångest och cykla bort min oro, det är ju i det närmaste fantastiskt. Jag är tydlig med att träning för mig inte handlar om att forma en kropp, utan att främst bygga upp en mental stabilitet, ihop med en stärka kropp som ska orka med det liv vi lever idag. Jag skriver om mina svårigheter att äta nog för att ta mig igenom en dag utan att hamna på underskott, eftersom jag är lyckligt lottad att inte ha ett stillasittande arbete.

Jag är visserligen smal, men långt ifrån någon anorektiker. Jag har bröst, kärlekshandtag, sladdrig mage, hängande rumpa, sladdriga innanlår osv. Jag ser ganska normal ut, men är rätt smal. Jag tränar inte för att hålla mig så, det vet ni. Jag försöker desperat att inte bli FÖR smal, det vet ni också.

Om man tränar behövs det inte mycket förrän någon tänker ”träningsnarkoman”. Går man ut och tar ett glas vin är det ingen som per automatik tänker ”alkoholist”, baserat på ett glas vin eller två.

Det är så sorgligt. Och orättvist. Det duggar rapporter om hur mycket vi behöver träna för att maximera vår hälsa. Jag är inte i närheten av det. Men jag vill må bra och göra vad jag kan för min kropp, både här och nu och för framtiden.

Tyvärr tror jag att de flesta som reagerar på det här sättet, som den här personen har gjort, gör det för att på något bakvänt sätt skydda sig själva. I det här fallet vet jag att det ligger en oerhört stor bristande självkänsla bakom, som till viss del beror på en ordentlig övervikt. Men ska jag behöva ta vad som helst, bara för att personen ifråga inte mår bra själv?

Jag har gått och funderat på om jag skulle posta det här inlägget, men så läste jag detta hos Hillevi Wahl och kände att det i mångt och mycket handlar om samma sak. Och jag säger som hon: Jag blir så trött. Ska det vara så svårt att peppa lite? Jag tränar ju för MIN skull, inte för att ge någon annan dåligt samvete! Och om någon annan får det – är inte det en signal till den personen? Det behövs ju faktiskt inte särskilt mycket för att man ska må så oerhört mycket bättre!