Vad är träning egentligen?

greyhoodieVar går gränsen för vad som är träning? Är det bara träning om man byter om? Eller om man blir svettig?

Jag försöker ”träna” varje dag. Förra veckan fylldes av cykling, styrketräning, löpning, yoga mm, ihop med att fitbit-armbandet så gott som varje dag mätte över tio tusen steg.

Sen kom söndagen. Då var jag oerhört trött efter att ha varit på fest kvällen innan och inte kunnat sova ordentligt. Jag hade tänkt att jag skulle få mig en löptur, men orken räckte bara inte till. Jag tyckte inte att jag gjorde just något alls, men fick ändå ihop ca åtta tusen steg. Men är det träning? Sen lade jag mig på golvet och gjorde lite hamstringsrehab (prehab?) eftersom jag har lite känningar i höger baksida lår. Träning?

Jag har bestämt mig för att begreppet ”träning” får vara lite flytande. Ligger jag på golvet i fem minuter och gör lite osvettiga rehabövningar utan att vara ombytt, då räknas det. Jag gör det för min kropp – därmed är det träning. Vardagsgåendet är också någon sorts träning. Jobbar jag helg står och går jag mer eller mindre non-stop. Jag tränar inte medvetet, men är bra mör i benen (och ryggen) när jag kommer hem.

Så nu, när jag vill göra något träningsrelaterat varje dag, då räknas 10×3 hamstringsövningar på respektive ben, ihop med en ganska ambitiös stretch. En jobbhelg kommer också att godkännas. Så det så.

Trött och pigg på samma gång

Förra måndagen började jag jobba igen och sedan dess har jag bara varit ledig en dag. Idag, när jag är på dag sju på raken, (och jobbdag elva av tolv möjliga) är huvudet inte sitt allra skarpaste. Men jag ser fram emot två lediga dagar nu! Och är glad att jag inte är neurokirurg eller något annat, för då hade risken varit stor att jag gjort fatala misstag.

headstandMin träningsstreak fortsätter. I onsdags körde jag ett cirkelpass med en kollega och avslutade med lite huvudstående. Hon hade inte stått på huvud på många år och blev jätteglad när hon kunde. Så klart!

Igår tog jag mina gåstavar med till jobbet och gick sedan ca 8 km i skog och mark i rask takt. Solen sken och jag var egentligen inte klädd för träning, så svetten rann, men vad gör det? Skönt var det iallafall.

Idag har jag cyklat med barnen till skolan och sedan vidare till jobbet. Sen väntar en cykelmil till för att ta mig hem, plus att jag kommer att behöva vara på benen ganska mycket idag. Det gör väldigt gott! Trött är jag ändå, men inte lika trött som jag tror att jag varit annars. Stundtals är jag galet pigg och med massor av inspiration, men kvällstid fullkomligt dör jag i soffan, när jag ska försöka vara lite social med min man. Stackarn, han får inte mycket kvalitetstid med mig just nu.

Jag är övertygad om att jag hade varit otroligt mycket tröttare om jag inte tränat något de här dagarna. Nu hoppas jag bara att jag hinner med lite träning också i helgen, då allt annat ska hinnas med. Men får jag inte till det – vad gör det? Men ett yogapass hade suttit bra och jag vill hemskt gärna springa lite också.

Hur som helst – helgen är på väg! Ha det gott, alla där ute!

 

Tränings-streak

Just nu är det lite mycket träning. Fast det är kul, för det bara blir så, jag jagar inte efter det. Så här har veckan sett ut hittills:

Måndag: Cykla med barnen till skolan och sen ensam tillbaka hem. Efter någon timme cyklade jag en mil till jobbet, styrketränade (med TRX-band) och på kvällen cyklade jag hem. Jag kan lugnt säga att det kändes lite överallt i hela kroppen.

Tisdag: Lågpulsträning-ish, en knapp timme. Cykling till och från fotbollsplanen (där sonen tränade, när jag sprang).

Onsdag: Cirkelträning – har dock inte skett ännu. Kommer att bli fokus på bålen.

turkosSom sagt, jag sprang igår. Det var första passet på en månad ungefär. Jag blev ju sjuk, vilade extra länge och sen tog det på krafterna att börja jobba. Men nu hade jag en timme när min store kille tränade fotboll, så jag tog mig en lågpulsrunda under tiden.

Eller lågpuls och lågpuls. Jag lämnade pulsbandet hemma med flit, för jag ville inte känna mig stressad eller låst. Jag ville behålla den där sköna känslan jag har och beslöt att springa på känn. Hålla fokus på att andas genom näsan och hålla extra lågt tempo. Ändå blev det högre än när jag kämpat med lågpulsträningen i sommar, men jag lät det vara. Ibland gick jag, när andningen blev ansträngd, men i huvudsak kändes det bra. Jag tänker nog fortsätta så ett tag, innan jag plockar på mig själva pulsbandet igen, för att kontrollera hur jag ligger till.

Jag läste hos hopihopi att hon också testat lågpuls och det gjorde mig så glad. Hon har visserligen testat innan och gett upp, men kanske har jag inspirerat henne att testa igen? Det ska hur som helst bli roligt att se hur det går. Just nu upplever hon samma frustration som jag gjort i sommar, att man inte kommer någonstans alls förrän pulsen går upp. Jag har läst att det kan bero på att man tidigare tränat för anaerobiskt och att det är svårt för kroppen att svara på den aerobiska träningen och att det därför tar lite extra lång tid att anpassa sig. Samtidigt kan det ju vara så att man kanske har ett virus i kroppen. Å andra sidan tycker man ju att det bör bryta ut när man tränar, men kanske tränar man på för låg nivå?? Inte vet jag. Intressant är det hur som helst och svårt att bibehålla inspirationen när det blir så svårt att hålla sig inom rätt pulsspann.

Hur som helst kändes det rätt bra igår och det var oerhört skönt att komma ut i spåret igen. Nu hoppas jag hinna med en tur till i veckan, men tar lite en dag i taget. Det blir som det blir.

”En anorektiker som syr sina egna underkläder”

Det blev jag kallad i somras. Inte face to face, men någon sade så om mig, till min man. Ni förstår kanske att det inte var menat som en komplimang. Omständigheterna kring detta uttalande behöver vi inte gå in på, men det är ändå så att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta.inthegym

Jag tror att detta påhopp grundar sig på följande saker (när det gäller min person):

  • Jag tränar
  • Jag syr
  • Jag råkar ha den dåliga smaken att ibland posta om detta på Facebook/Instagram
  • Jag vill gärna inspirera till träning, då jag vet vilka positiva effekter träning har. Inte bara på kroppen, men kanske ändå mer mentalt. Därför händer det att jag pratar om träning och tipsar
  • Jag inspirerar gärna till sömnad också
  • Jag vilar genom kreativ och/eller fysisk aktivitet
  • Jag ser semestern som ett ypperligt tillfälle att hinna med båda mina intressen.
  • Jag är smal

Jag vet inte vilket som sticker mest i ögonen.

De som följer mig här vet att jag stundtals får ångestattacker, att jag har en depression och att träning bland annat är ett sätt för mig att självmedicinera. Att jag kan springa bort min ångest och cykla bort min oro, det är ju i det närmaste fantastiskt. Jag är tydlig med att träning för mig inte handlar om att forma en kropp, utan att främst bygga upp en mental stabilitet, ihop med en stärka kropp som ska orka med det liv vi lever idag. Jag skriver om mina svårigheter att äta nog för att ta mig igenom en dag utan att hamna på underskott, eftersom jag är lyckligt lottad att inte ha ett stillasittande arbete.

Jag är visserligen smal, men långt ifrån någon anorektiker. Jag har bröst, kärlekshandtag, sladdrig mage, hängande rumpa, sladdriga innanlår osv. Jag ser ganska normal ut, men är rätt smal. Jag tränar inte för att hålla mig så, det vet ni. Jag försöker desperat att inte bli FÖR smal, det vet ni också.

Om man tränar behövs det inte mycket förrän någon tänker ”träningsnarkoman”. Går man ut och tar ett glas vin är det ingen som per automatik tänker ”alkoholist”, baserat på ett glas vin eller två.

Det är så sorgligt. Och orättvist. Det duggar rapporter om hur mycket vi behöver träna för att maximera vår hälsa. Jag är inte i närheten av det. Men jag vill må bra och göra vad jag kan för min kropp, både här och nu och för framtiden.

Tyvärr tror jag att de flesta som reagerar på det här sättet, som den här personen har gjort, gör det för att på något bakvänt sätt skydda sig själva. I det här fallet vet jag att det ligger en oerhört stor bristande självkänsla bakom, som till viss del beror på en ordentlig övervikt. Men ska jag behöva ta vad som helst, bara för att personen ifråga inte mår bra själv?

Jag har gått och funderat på om jag skulle posta det här inlägget, men så läste jag detta hos Hillevi Wahl och kände att det i mångt och mycket handlar om samma sak. Och jag säger som hon: Jag blir så trött. Ska det vara så svårt att peppa lite? Jag tränar ju för MIN skull, inte för att ge någon annan dåligt samvete! Och om någon annan får det – är inte det en signal till den personen? Det behövs ju faktiskt inte särskilt mycket för att man ska må så oerhört mycket bättre!

Känslan just nu

Det är så konstigt. Jag känner mig lugn.

Hela våren stressade jag med träning. ”Hjälp! Det är bara tre månader till GöteborgsVarvet!” Så höll jag på. När jag sedan tränade var jag inte nöjd. Det var inte långt nog, snabbt nog, utmanande nog, tillräckligt ofta, tillräckligt tufft… Ja, ni vet.

Sen blev ju GV som det blev och jag beslöt att starta om. Just nu har jag inte sprungit på flera veckor och känner mig faktiskt rätt lugnt, trots det. Jag har varit sjuk och sånt måste ju få ta tid. Sen har jag varit trött av att börja jobba – och det måste ju också kunna få ta tid.

Jag tror att den del av ekvationen är att jag inte är anmäld till något lopp, som kan ligga där och stressa mig. Jag brukar nästan alltid vara det. I och för sig funderar jag över Finalloppet i början på november, men då anmäler jag mig i sista stund i så fall. För den här känslan vill jag behålla så länge jag kan.

Jag vill kunna glädja mig att den träning som blir. All träning är bra träning, som det är just nu. Idag har jag hunnit cykla med barnen till skolan, cykla hem, cykla till jobbet och styrketräna. Om jag sedan inte orkar/kan/hinner träna mer i veckan, då är det ingen katastrof. Det känns ändå som att min resa har gått in i en ny fas. Den lugna och harmoniska.

Så det så!

Styrka med band

När jag i somras träffade bäste PT:n i Norrbotten (UtePuls) kommenterade Cribba (så klart) att jag behövde styrketräna. Bålträning naturligtvis, men också benen. Jag kunde inte annat än hålla med. Där satt jag i bikini och kände mig muskulärt avslöjad. Jag satte direkt igång att planera min framtida styrketräning, men tiden gick. Går jag inte till ett gym är det oerhört svårt att få ändan ur. Jag har prioriterat en hel ruskig massa andra saker, men styrketräningen har lyst med sin frånvaro.

Men så i förra veckan köpte jag ett sk x-erfit-band, på XXL. TRX-band, tror jag också att det kallas. Hade sett lite övningar på Youtube och tänkte att det kunde vara bra. I och med att det inte är så dyrt var det absolut värt att testa. (Dessutom såg jag att min vän PT:n hade ett par hemma hos sig.)

Jag surfade runt lite och hittade Lofsans pass nedan och det har jag tagit mig igenom ett par gånger nu – med grym träningsvärk. Första gången hade jag varit sjuk och klarade bara att ta mig igenom passet en gång, innan hela kroppen skakade. I måndags körde jag igen, denna gång två varv och jösses, vad bra passet är! Och vilket redskap!

Det här passet är ett benpass, med knäböj och utfall. Jag HATAR utfall, för jag är så dålig på dem. Jag blir vinglig, är osäker på tekniken, vill absolut inte hamna med knäet för långt fram osv. Men med de här banden att hålla i blir balansen mycket bättre och jag fokusera på rörelsen på ett helt annat sätt. Jag rekommenderar det här varmt!

När det visar sig att man kan

I början av sommaren pratade min syster och jag om yoga. Hon kände sig frustrerad över att hon inte kunde gå upp i brygga när alla andra gjorde det hur lätt som helst. När hon åkt hem testade jag och inte fasen kunde jag heller.

Jag beslöt mig där och då att jag skulle besegra bryggan. Och jag satte igång att träna. Säkert två gånger.

Jag kollade filmer och testade tekniker. Fick till och med min man att försöka lyfta upp mig så att jag kom upp på armarna, men det gick inte. Så jag gav upp.

Men så en kväll i Norrland testade jag igen. Jag slängde alla instruktioner all världens väg och bara körde. På känn. Och vips, så stod jag där. Det var inte vackert och det var jobbigt som satan, men jag hade besegrat bryggan. En stund senare tvingade jag min man att filma mig i midnattssolen.

Den har en del att önska, bryggan. Men den är min. Jag vågade och jag kunde.

Jag skickade filmen till min syster och fick ett svärord tillbaka. Och sen, inom parentes ”jag lyckades själv härom dagen, två gånger”.

Hon ska alltid vara värst.

Tjoohooo där ute i cybervärlden!

hallooooJag har varit hackad! Min lilla blogg blev utsatt för sabotage och det är först nu som jag haft tid och ork att få upp min ”bebis” igen. Men nu är jag tillbaka!

Jag har massor av läsning att ta igen. Ni har gjort så mycket nu i sommar och vad har jag gjort? Tappat löplust och sen blivit sjuk. Kan fortfarande ha lite känningar, men nu är jag iallafall ordentligt på benen igen.

Jag har bara sprungit två ynka gånger sen jag kom hem från Norrbotten och det börjar bli länge sedan nu. Men så köpte jag ett par gåstavar  (nej, jag ÄR inte pensionär) och att gå med dem gav mig aningens nytändning. Ser framför mig hur jag kompletterar löpning och annan träning med minst en stavgång per vecka. Så det så.

Sen blev jag som sagt sjuk. Kaboom. Hela familjen. Jag slapp åtminstone de otäcka drömmarna som nästan skrämde min nioåring från vettet. Men det tog ändå tid innan jag var igång igen. Sen smygstartade jag med lite mysträning i form av yoga och träning med sk x-erfit-band (TRX-band tror jag att den ”äkta” sorten kallas). Hur bra som helst! Mer kommer om detta. Men sen fick jag ont i halsen direkt, så sen har jag vilat lite mer.

Idag är det vardag. Jobb. Kvällsarbete på bibblan. Men jag for hit med ett leende på läpparna och började höstterminens första dag med en genomkörare i källargymmet. Även denna gång med x-erfit-band och jäklar, det kändes bra!

Tänker ge mig på ett litet löppass längre fram i veckan.

Nu ska jag kasta mig ut i träningsbloggsvärlden och uppdatera mig! Nästan dagens bästa!

Lågpulsträningsskola (Del 5) – Status efter ca 2 mån

Snart två månader in i lågpulsträningen och jag känner mig stundtals väldigt tveksam. Jag kan uppleva följande:

* Det är såååå skönt att inte känna sig trött!

* Jag har sprungit fem dagar på raken utan problem.

Men i övrigt har jag funderat mycket. Faktum är att jag blir allt långsammare. Mitt senaste pass, då jag lyckades hålla mig inom pulsspannet i princip hela tiden och bara gick ett par ynka steg, då sprang jag med kilometertid 13:51. What the f**k????? Ska det inte gå snabbare? Istället blir jag allt långsammare?? Men hallå?!?!?!

turkosUnder Norrlandsresan kunde jag uppleva värsta frustrationen hittills. Jag kunde nästan inte springa alls, förrän pulsen gick upp. Tio meter – pip pip pip från klockan. Minsta uppförslut – pip pip pip. Djupa andetag, gå några steg, få ner pulsen och så på det igen, tio centimeter långa steg – pip pip pip.

En dag gav jag upp lite. Jag stängde av ljudet på klockan. Gick ut och körde, snigeltempo, men lät klockan ticka på. Lät klockan ticka på och sneglade på den med jämna (eller ojämna) mellanrum. Gick ibland när jag såg att pulsen drog iväg, men försökte också att springa ner pulsen och ibland gick det. Jag höll mig rätt bra till pulsspannet trots allt, även om det steg lite mer än vad det ”fick”. Det blev en mycket mer harmonisk runda. Pipet från klockan får trots allt också det pulsen att gå upp!

Sen träffade jag en bekant i Boden som jobbar som PT. Han tyckte absolut att jag skulle fortsätta, men kanske inte stirra mig blind på det uträknade spannet, det är ju trots allt bara en riktlinje. Jag behöver hitta lugnet (har jag aldrig hört förut *harkel*). Sen tyckte han också att jag ska hålla mig till 90 minuters långa pass (vilket många också pratar om på nätet), så väl hemma i byn körde jag just 90 min. Jag försökte tänka så här: ”Så länge jag kan andas genom näsan, då är pulsen låg”. Men faktum är att jag nu kan andas genom näsan även på betydligt högre puls, så andra halvan av passet gick i alldeles för hög puls. Men vad gjorde det? Det spelar inte så stor roll. Det var skönt att orka och att springa lite hårdare och inte ta stryk av det. Så kanske ändå att något händer i kroppen?

Nu har jag vilat i flera dagar på grund av hemresan, men nu väntar en liten runstreak. Jag ger inte upp!