Saker som får pulsen att gå upp

När man lågpulstränar gäller det som bekant att hålla pulsen nere, det är ju hela poängen. I mitt fall ska jag inte över 130 slag.

Efter att ha kört med den här typen av träning i ett par veckor märker man vissa saker som får pulsen att gå upp. Vi har de uppenbara orsakerna:
– När man springer för fort
– När man springer i uppförsbacke.

Det är liksom inget att snacka om. Men sen finns det saker som är inte fullt så uppenbara:
– Värme
– Kyla
– Vind
– Kallt regn
– När det kommer en härlig nedförsbacke
– När man har en skön raksträcka
– När man vänder och är på hemväg
– När man råkar titta på klockan och upptäcker att tiden man måste passa börjar närma sig och man har långt hem
– När man ser sin ”målgång” och vet att man snart får stanna
– När man får en bra låt på Spotify som man kan springa i takt med
– När man känner sig lite kissnödig
– När man tänker negativa tankar som ”Fan, det här tar ju hela dan!”
– När man tänker positiva tankar ”Shit, nu har jag sprungit rätt länge utan att behöva gå!”
– När man träffar på något av följande: cyklister, snabba löpare, långsamma löpare, medelsnabba löpare, fotgängare, ungdomar som hänger på sina cyklar vid sidan, pensionärer med rollatorer…

Med andra ord: Det är skitsvårt att lågpulsträna. Ändå fortsätter jag att känna mig galet positiv!

Back-lågpulsträning

Kan man ens backträna med låg puls? Svaret är väl nej egentligen, men ändå gjorde jag ett försök igår.

När jag har varit ute det senaste har jag främst sprungit på asfalt och ganska flackt, för att slippa att pulsen går upp alltför mycket. Jag har velat ägna den största delen till att löpa, inte till att gå för att få ner pulsen. Men igår gick jag ändå ut och körde backe. Men på ett ganska annorlunda sätt:backehemma

Jag värmde upp genom en kuperad promenad genom skogen, tills jag nådde önskad backe. Då började jag mitt snigelspringande uppför, tills klockan började pipa. Då hade jag gått över gränsen och stannade helt sonika och väntade tills pulsen gått ner en bra bit. Sen tuggade jag på en bit till, tills tutandet stoppade mig.

Efter ett tag kom jag på att det var mycket bättre att stanna långt innan klockan pep, för pulsen har liksom en fördröjning. Om jag stannade och vilade redan vid 124 slag, då kunde det ändå vara så att klockan började pipa efter en liten stund, men sen gick pulsen aldrig lika långt upp.

Jag sprang backen två gånger upp och ner (ner är ju inga problem) och tyckte ändå att det gick ganska bra. Men – jag fick klara känningar i hamstrings på höger sida, långt ner mot knäet, när jag sprang nerför. Väl hemma stretchade jag sedan ordentligt och idag ska jag köra rehab. Det här får inte bli ett problem!

Kanske ska jag inte springa backar mer på ett tag, eftersom man avråder från det när det gäller problem med hamstrings. Men nu har jag åtminstone testat!

Och varför syns det inte på bilden att det är en backe som är skitlång och nästan aldrig tar slut????

En fot framför den andra – också i soffan

Jag har visserligen inte postat på ett par dagar, men det betyder inte nödvändigtvis att jag har legat på sofflocket. Fast det har jag ju också, men inte hela tiden. Men det känns lite smålöjligt med att rapportera varenda liten lågpulstur som sker, även om jag fortfarande har lust att skrika ut: ”Det här är så himla bra! Det passar mig perfekt!!”rainysewing

Förra veckan fick jag faktiskt ihop tre pass och är oerhört nöjd med det. Jag hittar lunken i löpet och kan springa allt längre. Men det är intressant, för man lär sig massor om hur pulsen fungerar. Den går naturligtvis upp när det är uppförslut, men den går i mitt fall också upp när jag vänder och är på hemväg. Då blir det allt svårare att hålla sig inom pulsspannet. Kanske ökar jag omedvetet tempot något, men Dr Maffetone, som tog fram den här metoden, pratar också om hur lite det behövs för pulshöjningar. Det kan räcka med en tanke, vilket egentligen inte är svårt att förstå. Tänk på något som stressar dig, eller på någon du är nykär i. Pulsen går upp, säkert som amen i kyrkan.

Så jag kämpar vidare. Ibland tycker jag att jag märker stor skillnad, men nästa gång är det inte mycket skillnad alls. Då får jag påminna mig om att jag faktiskt precis börjat och bara har sprungit åtta gånger så här! Det behövs nog lika mycket till innan jag kan se någon sorts förändring på allvar. Kanske.

I helgen var det stundtals riktigt skitväder. Då passade jag på att fördjupa mig i en av mina andra passioner: Sömnad. En klänning fick äntligen bli klar och nya plagg påbörjades. En ny sommargarderob börjar se dagens ljus. Blir man nyfiken kan man titta på min syblogg här. Men även när man syr kan man förkovra sig i löpningens underbara värld. Här sitter jag och lägger upp klänningen samtidigt som jag tittar på Svett och etikett som är tillbaka på SVTPlay. Naturligtvis såg jag löparavsnitten först.

Undrar om jag inte måste sy mig ett par löpartajts???

”Jag är långsammast i klubben, mamma!”

”Men jag älskade verkligen den här rundan!”

Jag sprang med min äldste son igår. Han är nio år, tränar friidrott sen ett knappt halvår och älskar att springa. Så när han frågade ”Får jag snigelspringa med dig nån gång?” kunde jag inte stå emot. Visst skulle vi springa tillsammans. Men hur skulle det gå? Skulle han orka? Skulle han tröttna?

happyrunnerUngar är för roliga. Han sprang vid min sida och pratade non stop. Sen gick han lite, rusade iväg på en spurt och sen småsniglade han med mig igen. Det är inte så att han inte orkar, men många barn funkar ju så, de springer en stund, går och sen springer de igen. De har nog inte riktigt tålamod att springa på hur länge som helst. Jag vet att han kan springa 1300 m utan att stanna, men inte igår. Men det var mysigt och det roligaste var att han var så nöjd. Och med ”långsammast i klubben” menade han att det nog inte fanns någon annan i hans grupp som hade varit ute och sprungit med en så långsam mamma!

Själv var jag också nöjd, fast också frustrerad. Jag kände att jag kunde springa mer än tidigare, hålla låg puls länge och så fick jag stanna och vänta in min son! Efteråt, när jag läst in klockans resultat i datorn, såg jag att jag hade samma medelpuls som jag haft på en av mina första rundor och då fick jag gå mycket mer. Jag tror alltså att jag redan nu ser små tecken på utveckling!

Men jag känner också att jag mår bra av de här korta turerna, för jag behöver jobba på min styrka i både höfter och baksidan på låren. Så ikväll blir det rehab/prehab igen och ordentlig stretch. Förhoppningsvis med regnet piskande mot fönstren, för nu har det äntligen kommit! Det har regnat i natt och jag tror att det blir mer regn under dagen idag. Gärna för mig! Både min trädgård och jag behöver regn! Jag vill kunna plocka upp mina inomhusprojekt utan att få dåligt samvete!

Nytt jobbuppdrag

relaxcornerTjoho! Jag har fått ett nytt uppdrag på jobbet!

Tyvärr är det så att ganska många hos oss mår inte så bra. Vi har en stundtals väldigt stressande arbetsplats, som kan kräva mycket av oss fysiskt. Många som arbetat hos oss på biblioteket länge har exempelvis ont i sina händer efter åratal av felaktig hantering av böcker. Ryggar och nackar har också tagit stryk.

När vi i höstas gjorde en medarbetarundersökning visade det sig, att många tycker sig sakna inflytande över arbetssituationen, sin återhämtning och hälsa. Så nu har ledningsgruppen beslutat sig att göra diverse arbetsgrupper, varav ”friskvårdspinspiratörer” ska vara en. Och till den gruppen var jag visst självskriven! Det gjorde mig jätteglad och mina tankar rusar redan runt i skallen. Vad kan vi göra för att få våra kollegor att må bättre?

Det gäller för mig att komma ihåg att ord som ”träning”, ”hälsa” och ”motion” kan vara avskräckande för många. Att en sån som jag, som springer för att avlasta mig själv, för att vila och stärka både min kropp och min själ, i vissas ögon mest är jobbig. Att jag dessutom är smal kan vara oerhört störande för den som inte är det. Så jag måste fundera nu. Hur ska jag göra det här? Hur kan jag inspirera utan att avskräcka?
Nu ska jag inte vara ensam friskvårdsinspiratör och det är nog bara bra. Jag vet inte ens vilka andra som kommer att ingå i gruppen. Men det hindrar ju inte att jag funderar redan nu.

Har ni några tips? Vad gör ni på era arbetsplatser för att få kollegorna att må bra, både fysiskt och psykiskt?

På bilden sitter jag i min nya rottingstol i ett hörn på min nyinredda altan, som är ett sommarprojekt för frid i själen. Jag kallar hörnet för mitt ”zenhörn”. Det är inte färdigt, men redan nu fyller det sitt syfte.

Något börjar hända

Dhappy_runneret har varit lite tyst, men ni vet hur det är så här års. Det är diverse aktiviteter överallt och när man väl är ledig, då har man fullt upp med saker ändå.

Men jag har sprungit! Eller vad man nu ska kalla det, det här framlufsandet i slow motion. Men det funkar! Sist jag var ute kunde jag springa massor, i alla fall om man jämförde med tidigare pass. Det är främst uppförsluten som får pulsen att dra iväg. Men samtidigt kan man ju inte bara springa på ”platten” för att undvika detta. Kroppen måste ju får lära sig detta också, så jag försöker ändå att springa lite i början eller slutet av backen, för att komma in i det. Jag tror inte att jag har blivit bättre i fysisk bemärkelse, men jag börjar nog lära mig att springa så här galet långsamt.

Och jag är glad. Det är så oerhört befriande att göra det här. Förra veckan var jag ute tre gånger och det är bara ett fåtal gånger i år som jag har lyckats med det. Jag hade egentligen velat vara ute mer (man återhämtar sig på nolltid), men eftersom jag ändå har lite hamstrings- och höftkänningar tvingar jag mig att vila en dag mellan passen. Och det skadar ju inte. Då hinner jag lägga lite fokus på rehab/prehab och stretch istället. Och andra saker som pockar på uppmärksamhet. :)

Prenumerera??

Jag är ju en läsare, det vet ni. Om man som jag jobbar på bibblan är det oerhört lätt att springa ner i hyllan och plocka fram något som lockar. Men ganska ofta bär jag hem högar med böcker och sen bär jag tillbaka dem – utan att ha läst dem. Så nu funderar jag lite på om jag ska prenumerera på någon tidning som har något med träning och fitness att göra. Vad tror ni? Det är ju så mysigt att sitta ute med en kaffe och bläddra i en tidskrift!

Blev sittande på tidningskungen.se och insåg att det fanns mer än jag trodde. Runner’s world i flera olika varianter exempelvis. Jag gillar inte iForm, men kanske Aktiv träning? Wellness? Topphälsa? Hälsa och fitness?

Är det någon av er som prenumererar på något som ni vill rekommendera?

tidskrifter

Väljer kroppen

Idag är det Blodomloppet i Göteborg. Jag är anmäld till 5-kmsloppet, men har beslutat mig för att strunta i det. Jag hade lekt med tanken att lågpulsspringa runt (på ca 50 min, hahahaha!), men jag känner att både höft och hamstring i höger ben behöver omsorg och kärlek. Så ikväll blir det yinyoga i trädgården med fokus på just dessa områden. Jag har hittat det här passet som jag tror kan vara bra. Han har dessutom ett lite kortare pass (det här är 45 minuter), som jag ska kolla in. 30 minuter brukar vara ganska lagom när man kör själv tycker jag, tenderar någon i familjen att börja störa (läs lillebror).

yy hips hamstrings

Jag körde ännu en lågpulstur igår. Nu ska jag inte beskriva vareviga tur jag gör, men det är intressant så här i början. Det var oerhört varmt igår på dagen, så jag fick vänta tills barnen gått och lagt sig, innan jag kunde komma ut. Halv nio på kvällen var det ändå tjugo grader varmt och ganska kvalmigt. Värme är en aspekt som kan påverka pulsen, så jag noterar detta noga i mina anteckningar framöver.

Fast ibland kunde jag också dra ner på tempot (”tempot” – hahahaha! Jag har knappt styrfart), andas extra djupt och faktiskt få pulsen att gå ner utan att stanna. Det ska jag träna mer på. Annars kändes det ganska bra, men lite frustrerande. Så fort jag börjar få flyt ökar jag farten och pulsen ökar. Det kommer att ta tid att vänja sig vid det här och jag längtar redan tills jag får upp farten inom pulsspannet. Att knappt ta sig framåt och att ha en km-tid på 9:42 känns sådär kul. Å andra sidan kan det ju bara bli bättre och jag kände mig inte trött eller tung när jag kom hem igår. Inte heller var det svårt att varva ner, trots att jag inte var hemma förrän vid halv tio.

Ja må jag leva!

I maj var det ett år sedan jag satte igång med den här bloggen. Då hade jag löpförbud.

Ändå fick bloggen namnet ”milenunder50″, eftersom min kontaktperson på företagshälsovården var övertygad om att jag skulle kunna åtstadkomma just det. Jag blev så klart smickrad, och startade bloggen, för att möjliggöra för andra att kunna följa min resa, men också för min egen dokumentation.

Hur har det då gått? Inte så jättebra, är väl det ärliga svaret. Ibland blir jag lite arg på mig för att jag kände mig lite smickrad och ville tro att det är möjligt. I vår har jag varit extremt långt från till och med milen under 60, så då har det känts lite surt. Men sen jag satte igång med lågpulsträningen och har gett mig själv ändå mer tid (jag har min storhetstid framför mig!), så finns det iallafall hopp om att klara milen under 60 så småningom.

Stunnelen jag startade bloggen har iallafall följande hänt:
Jag har kunnat börja springa igen.
Jag har köpt mig en cykel!
Jag har inte längre ont i min höft.
Jag har blivit yinyoga-frälst.
Jag har gått en kurs för RunAcademy och lär mig massor av intervaller.
Jag har sprungit Prinsens minne och Midnattsloppet.
Jag tog mig runt GöteborgsVarvet utan att bryta, trots kassa förutsättningar.
Jag har tagit till mig konceptet ”lågpulsträning” och har fått träningsglädjen tillbaka.
Jag har ”lärt känna” en hel hög med härliga inspirerande andra löp- och träningsbloggare där ute, som inspirerar mig varje dag!

Ser man det så är det inte så illa. Det är till och med ganska bra! Det kanske finns ljus i tunneln!

Sol ute, sol inne?

hukHär sitter jag! Eller sitter och sitter, jag kämpar på för att klara den här ställningen över huvud taget. Jag får ha tårna långt ut åt sidorna och gott om plats både framför och bakom, för att kunna hålla balansen. Men jag jobbar på det! Nån gång ibland i allafall. Det ska ju vara så himla bra, det här huksittandet!

Idag jobbar jag. Det är oerhört lugnt och skönt. Jag har musik på för det får man på ungdomsavdelningen. Jag har några böcker som jag tänker fördjupa mig i av och till under dagen och en del uppdrag att slutföra innan dagen är slut. Det går ingen nöd på mig, men det är lite trist att jag sitter i en källare med solen skinande för fullt utanför. Men om jag inte tar fel ska det bli fint i veckan som kommer och jag är ledig på tisdag. Najs!

Jag tog bussen i morse. Kände att min rumpa behövde vila efter cykling igår. Dessutom är det skönt att bara sitta, lyssna på Storytel och andas. Ett andetag in och ett ut.

Igår cyklade jag som sagt till jobbet, för första gången med pulsbälte på. Jag insåg att man faktiskt kan cykla på ganska bra innan pulsen blir för hög, så det tog inte många minuter längre än vad det gjort annars, när jag cyklat. Sen är det ju skönt att inte vara flåsig och svettig när man kommer till jobbet. Det känns som att den sortens cykling blir ett jättebra komplement framöver.

Igår anmälde jag mig faktiskt till Midnattsloppet också! Jag tänker att det är tre månader bort och jag hinner lågpulsträna ordentligt innan det är dags att flåsa backe upp och backe ner i augusti. Ska bli spännande att se hur min träningsstatus är då! Jag ska sätta upp lite olika mål med den här träningen och jag håller på att fundera över dessa för fullt. Ett kan ju absolut vara att genomföra ML, men det är inte något huvudsakligt mål.

Hur som helst är jag fortfarande glad och nöjd med min nya inriktning! Har till och med varit hungrig, kors i taket! :)